Kan man känna sig ensam fast man har människor runt omkring sig nästan hela tiden? Visserligen så är det ens egna familj som man nästan alltid har runt omkring sig, men även andra också rätt ofta. Men på det mest konstigaste sättet så känner jag mig ofta rätt ensam ändå. Känner mig utlämnad till världen att handsakas med som den väljer. Och det enda jag kan göra är att försöka förstå och försöka hålla mig på fötter och över ytan, men det är sjukt svårt många ggr. Skulle liksom vilja förenkla saker och ting ibland, men ju mer man tänker på hur man ska kunna förenkla, ju mer blir det komplicerat. Det är knasigt hur det där funkar.
Och det är knasigt hur människan är funtad..
