Och han vill att jag också ska lära mig det ordet, för jag kan inte det. Jag vet inte hur man formar ordet NEJ! Iaf inte isådär allvarligt och seriöst så att människor runt omkring mig tar det på allvar. Mina NEJ! är mer som ett njaaa, oki då..typ. Men varför är det så? Och kommer jag nånsin att lära mig? Och kommer jag nånsin att lära mig att jag inte behöver ställa upp för allt och alla? Jag vet inte, men jag hoppas det, för jag har lite grann börjat känna att jag ibland kan ha tagit mig vatten över huvudet pga att jag själv inte ens kan ta hand om mig själv just nu. Så egentligen, vart har jag fått att jag är en lämplig människa att ta på mig en annan människas psykiskt dåliga mående? Jag kan finnas där, men jag kanske egentligen inte ska involvera mig så mkt som jag gör. Egentligen..
Men det är som jag sa på Affektiva idag, att ofta kan jag få känslan i kroppen att jag bara är till för det, att finnas till för andra och ordna och dona för andra. Att jag inte själv är värd att slåss för, att jag inte är värd att tas hand om, att jag är som nån utfyllnad här i världen.
Men jag vet ju att det inte är så, nånstans i mitt bakhuvud, långt därinne, där vet jag att jag betyder lika mkt som alla andra och att jag måste ändra på mitt synsätt på mig själv för att inte gå under. Jag är Linda och jag duger som jag är.
