En bok för att skriva av mig i..

Men det skulle ju tydligen ju inte bara vara att jag skulle skriva om allt eller inget utan det skulle vara fortsättningar på mitt första brev till min mor. Men jag vet inte vad mer jag ska skriva/säga till den kvinnan. Men tydligen så är det bara på pappret jag får ur mig min ilska och frustration. Frustration över att hon inte lyssnar, inte på nån, förutom sig själv. Min ilska över att hon kastar bort sig själv och dom runtomkring henne genom att dricka. Jävla alkis!! Jag blir så jävla trött och less på att vilja ha kontroll över henne, så att hon inte går på för hårt på mina syskon som bor hemma. Men jag vill inte att dom ska behöva må som jag gör över denna kvinna, som man nog skulle kunna säga har förstört mer än vad hon har gett mig i mitt liv. Det känns så sorgligt att säga att ens mor har förstört en, för jag vill ju inte bara skylla ifrån mig på nån annan, för det känns som om nånstans ska jag också ha mig en skopa. Men jag vet inte vart den ska komma ifrån, men det känns bara som så. Men jag hatar hur denna kvinna kan få mig att må. Så jävla liten och förnedrad och åt helvete bara. Sen att jag måste jobba med mig själv också, för att jag ska må bättre, det är ju en annan femma. För det måste jag, för man klarar inte av att gå runt och avsky sig själv hur länge som helst. Det funkar ju inte i längden, för då kommer jag ju att gå under, mer än vad jag redan har gjort. Och tyvärr så kommer jag att även göra det sjukt jobbigt OCH orättvist för mina barn. För dom förtjänar så mkt, mkt, mkt mer och dom förtjänar att ha en mamma som gillar sig själv och som mår bra, fler dagar än vad jag mår dåligt. Och det är ju precis det jag vill också, att ha fler dagar då jag mår bra och skrattar än ha dagar då jag mår dåligt och bara vill grina. Men jag fattar bara inte hur jag ska vända det hela. Det kan ju hända att jag är korkad och att mina svar som jag söker efter är så uppenbara för dom runtomkring mig, men jag fattar bara inte. Jag är nog korkad. Eller kanske inte, jag vet ju hur jag ska göra när jag sitter där på Affektiva och hör vad L säger, då är allt så jävla uppenbart. Men så fort jag kommer därifrån så är det som om det jag hört och pratat om har gått in genom ena örat och ut genom andra. Jag måste uppenbarligen försöka med nåt annat för att det ska stanna kvar i huvudet varje gång jag går därifrån, så att jag nångång börjar göra nåra framsteg. För här, på den här fläcken, som är så uppstampad, vill jag inte stå kvar på så mkt längre till. Det pallar jag inte. Mitt psyke pallar inte det, mitt samvete mot allt och alla pallar inte det. Mina barn kommer inte palla det mkt längre. Och mina barn förtjänar ju såååå jävlahelvetes mkt mer än vad dom får utav mig just nu. Men vad jag har förstått, nånstans i detta hela, så är det att det inte bara är jag som ska eller kan arbeta med mig och sen tro att allt har blivit bra igen. Utan en annan viss människa behöver också börja kolla till sig själv och inse att han inte kan gå på som han gör hela tiden heller. Och vi måste nånstans komma närare varandra och börja lyssna på varandra. Så vi skulle ju behöva gå i parterapi och den insikten har jag fått bekräftad av människor som kan det här med människor. Att vi skulle må bra att gå i parterapi, för att vi ska börja prata med varandra och lyssna och respektera. Men jag vet bara inte hur jag ska få upp hans ögon för det faktumet också. Ibland, när han har sina ljusa stunder, så är han inte helt främmande för den idén, men helt plötsligt så kan han vända och säga att sånt där trams kan ju inte hjälpa en.. Så vad göra??