jaha..

nu är dom färdigskrivna. Årets julkort. Och dom är ju sjukt tråkiga, men det är ju tanken som räknas. Att man sänder sina nära och kära en tanke i dessa dagar. Men jag kan ha ett gott samvete iaf, för korten kommer ifrån WWF, Världsnaturfonden. Så en guldstjärna till mig..hihi.
Men nu märkte jag att jag inte hade tillräckligt med frimärken, skit också, men jag får ordna det imorrn då. Ska ju ändå iväg och ge en kompis sin julklapp. Men jag får nog lägga in det som en påminnelse på mobilen, för annars så glömmer jag det. Mitt minne har blivit alldeles för taskigt dom sista åren.

Idag fick jag höra igen att jag har blivit tyst av mig. Alltså jag tar inte alls illa upp, speciellt inte när det kom ifrån den människan. Men det tog där det skulle liksom iaf, för jag vet att jag har blivit det. Men jag vet inte riktigt varför, men jag vet att jag har blivit tyst av mig, jag vet att jag sms:ar mkt mindre nu, jag vet att jag inte gör så mkt väsen av mig längre.
Men jag är liksom inge mer ledsen av mig än vad jag var innan olyckan, jag är inte argare på mig själv eller på saker och ting, jag är inte mer deprimerad eller besviken än innan. Jag vet bara inte vad det är. Jag är visserligen fortfarande lika rädd att sätta mig i en bil och köra just där, spelar ingen roll om det är jag själv som kör eller nån annan. Eller jo, det är 7 resor värre när jag åker med nån. Har nog aldrig aldrig varit så nära dödsångest varje gång jag åker över den där backen. Och speciellt i söndags, sambons chef hämtade upp oss här hemma och sen var det 130-140 blås in till södra berget. På dubbfria däck också. Det var inte roligt att åka då.
Varje gång jag själv kör där eller åker med nån så kommer det automatiskt upp hemska scenarion i mitt huvud och oftast har det med ungarna att göra. Det är sååå hemskt och behöva tänka så. Skulle aldrig förlåta mig själv om det nånsin hände nåt med mina barn.
Så visst, jag kanske verkar oki efter olyckan, men jag förmodar att det sitter kvar i bakhuvudet som en grå dimma.
Och förutom den så är det som vanligt tycker jag iaf, det är ju fortfarande det här med ekonomin som varje månad tar musten ur en, jobbet som man inte trivs på och som man inte vet hur lång tid man har på varje plats, det är det här med ensamheten, det är det här med att jag har börjat med att kolla på mig själv och vad jag vill och hur jag ska ta mig dit (med hjälp av HUR-enheten). Så allt är som vanligt tycker jag alltså, men det är väl kanske inte det egentligen, det är väl lite av allt som gör att jag har blivit tystare. Jag vet inte, men jag hoppas inte att nån tar illa upp, för jag menar inte att vara elak på nåt sätt. Jag uppskattar och håller av dom få kompisar jag har och jag hoppas att ni vet det!! Och det är bara att skaka om mig om ni tycker att det skulle behövas..