Så känns det som om jag har tappat bort den vetskapen nånstans. Eller egentligen inte, i mitt bakhuvud så har jag det klart som korvspad. Allting är så klart och riktigt, men jag vet bara inte hur jag ska ta mig dit just nu. Känns som om nånting står i vägen, men jag vet inte riktigt vad, men egentligen så vet jag ju det också. Det är ju JAG som står i vägen för mig själv.
Men hur jag tar mig förbi mig själv hel och ren det är DET som jag inte förstår just nu.
Jag avskyr dessa svackor, dessa depresiva perioder då jag bara skulle kunna krypa in under en sten och glömma och låtas glömmas. Men egentligen innerst inne så är min största önskan att nån ska se mig och älska mig för den jag är. Men man kan ju tydligen inte få allt här i livet.
Men kanske lite mer än det hära sorgliga och destruktiva.
Tack finaste vännen! Dina ord värmer mitt kalla hjärta..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar