Ouch!!!

Man får så sjuklig träningsvärk utav att flyttstäda 2 dagar i rad. Jag har så förbaskat ont i hela jäkla kroppen utav av fara och flänga hit och dit, torka fönster, sopa, fixa vattenlås m.m m.m
Det stramar i magen och ömmar i nacke, armar, lår och vader. Men FAAAN vad skönt det är att känna att man har gjort nånting=).. Och nu väntar jag bara på att min 5dagars fasta kommer hem och sen är det bara att köra och rena kroppen lite..yay..

Men det måste ju vara nån måtta på galenskapen också..

Och jag får känslan att folk inte tycker att det var nån måtta på galenskaperna i helgen. Och jag kan faktiskt hålla med om det och jag känner i hjärtetrakten att det måste få ett slut. Och ett sätt är ju absolut att sluta med alkoholen. Men jag är inte alls som D får det att låta som, att jag har ett problem med spriten. Eller tycker ni att man har ett problem om man super, typ, 4 ggr/år?
Även om man vet att det kan sluta i galenskap och hjärtont? Nej jag tycker inte det, absolut inte. Och det finns inte en enda jävla sportsmössa att nån ska få mig att tro att jag är ett jävla fyllo.
Men i bakhuvudet så tror jag väl kanske inte att han tror det heller, men det var som ett slag under bältet och jag behöver inte såna just nu. Och inte att folk heller säger till mig "DU SKA HA DÅLIGT SAMVETE". Vad blir bättre av det liksom? Inget tror jag, men det är ju bara jag de.
Och jag tror nog att många andra tycker som jag, men vi har ju alla vårat egna sätt att skydda oss ifrån det som är jobbigt i vår omgivning. Så är det ju..

kaosdykningar..

Is not the fucking shit.. Det är bara dränerande. Både fysiskt och psykiskt. Och jag förlorar både mig själ, mitt sans och vett (det jag egentligen vet att jag faktiskt har) och mina få nära och kära. Det känns som om det här mystiska kaoset i min jävla hjärna bara förstör allt runtomkring mig.

Ska till läkaren imorrn och prata mer om funderingarna kring bipolär eller om det kan vara nåt annat. Jag hoppas ju på att jag BARA är deprimerad, men det är ju som läkarn på 7an sa igår, det är inte så BARA, för det är ju inget normalt tillstånd att vara i. Nä det har hon ju rätt i ju, men för mig börjar det mer eller mindre kännas normalt. Men jag skulle ärligt ta mina värsta fibrosmärtor any fucking day än att ha sånt här knas i mitt hjärta och hjärna. Det är inte att rekommendera. Aspolut inte..

Åsså den här jävla känslan av ensamhet gör ju inte saken bättre. Hjärnan blir ju tokig utav att analysera allt det också, att man börjar tvivla på vänskaper och förhållanden till människor. Bara den grejen känns så jävla sjuk. Men en av mina största faror är att mina få nära en dag säger, "Du får klara dig själv nu Linda. Vi vill inte vara med längre.". Skulle det hända så finns det ju absolut bara mina barn att leva för.
Jag håller mina fingrar och tår såååå hårt att det den dagen inte kommer. Men med min tur så knackar den väl på senare ikväll..