kaosdykningar..

Is not the fucking shit.. Det är bara dränerande. Både fysiskt och psykiskt. Och jag förlorar både mig själ, mitt sans och vett (det jag egentligen vet att jag faktiskt har) och mina få nära och kära. Det känns som om det här mystiska kaoset i min jävla hjärna bara förstör allt runtomkring mig.

Ska till läkaren imorrn och prata mer om funderingarna kring bipolär eller om det kan vara nåt annat. Jag hoppas ju på att jag BARA är deprimerad, men det är ju som läkarn på 7an sa igår, det är inte så BARA, för det är ju inget normalt tillstånd att vara i. Nä det har hon ju rätt i ju, men för mig börjar det mer eller mindre kännas normalt. Men jag skulle ärligt ta mina värsta fibrosmärtor any fucking day än att ha sånt här knas i mitt hjärta och hjärna. Det är inte att rekommendera. Aspolut inte..

Åsså den här jävla känslan av ensamhet gör ju inte saken bättre. Hjärnan blir ju tokig utav att analysera allt det också, att man börjar tvivla på vänskaper och förhållanden till människor. Bara den grejen känns så jävla sjuk. Men en av mina största faror är att mina få nära en dag säger, "Du får klara dig själv nu Linda. Vi vill inte vara med längre.". Skulle det hända så finns det ju absolut bara mina barn att leva för.
Jag håller mina fingrar och tår såååå hårt att det den dagen inte kommer. Men med min tur så knackar den väl på senare ikväll..