Tack...

Igår - Vi ger varandra en kram - Vad du luktar gott! Den komplimangen made my day... Tack Johan.. Gillar dig... =D
Ville bara berätta att lilla jag har fått en komplimang =D..blev så glad i hjärtat..

Huset fullt med ungar

och jag älskar det. Jag har saknat det och tyvärr så kommer det ju inte bli allt för ofta nu för tiden. Men ska jag avslöja en hemlighet? Det är nästan som om jag ångrar mitt beslut lite att separera, men det finns inte nån väg tillbaka just nu. Och det skulle vara ett steg tillbaka i mitt tillfrisknande om jag hade gått tillbaka till det förhållandet. Men jag saknar sommaren här på Solbacken, jag saknar grannarna, jag saknar mitt älskade hus, mitt hem, jag saknar att ha huset fullt med ungar, jag saknar helt enkelt. Och saknad kan bli väldigt påfrestande att bära ibland. Det tär mkt på min själ och mitt <3 iaf. Och jag längtar tills mina underbara börjar komma till mig i Östersund också, jag längtar som en tok.

Nu är lunchen avklarad och den var omtyckt, fast det bara var mos och bacon =). Men mina barn är inte uppfostrade med fancy stuff. Huvudsaken att dom blir mätta och belåtna =D.

Men nu måste jag tyvärr åka runt och göra nåra ärenden, lämna in deklaration, åka på jobbet och säga upp mig och besöka affektiva och ge dom min namnteckning. Så fk kan börja kolla på mitt ärende och förhoppningsvis godkänna min sjukskrivning så att jag har en chans att få komma in i rehabiliteringen igen. Jag BEHÖVER den verkligen!!

Herre gud och shit, vad året har gått fort. Snart är det maj och sommaren kommer komma sakta men säkert. Hoppas den blir fin bara. Och jag hoppas så innerligt att jag kommer få må bättre och bättre och bättre. Det finns ingen annat håll att gå känner jag. Och jag hoppas att jag får hjälp i Jämtland också, så att man inte faller mellan stolarna bara för att man flyttar mellan 2 län. Jag håller alla tummar och tår som bara finns. För nångång så måste det fasiken gå bra för mig också.
Är det för mkt begärt?

Sitter hemma på Solbacken nu, himlen på jorden, med mina underbara pojkar. Kom i söndags och åker på måndag den 2/5 och sen vet jag faktiskt inte när jag kan komma hit igen, för jag har inte dom pengarna =(.
Jag saknar dom vareviga dag och tänker på dom. Jag älskar dom mer än livet självt.

Har även insett att jag måste sköta medicinen slaviskt, annars blir det bajs. Det syns på min arm. Men ändå inte så bajs som det blev i höstas. Den dära jobbiga incidenten som jag skäms så över. Tur att barnen inte vet om den.

Nu blir det film med dom underbara.. <3

Det är en fin dag, soligt, men jäkla blåsigt. Och när de jävla myrorna är framme så blåser det i min klump till hjärta också. Får ingen ro, det bara kryper och man känner sig fruktansvärt rastlös och uppåt väggarna jävligt tokig. Vet inte vad det är, men jag är orolig, orolig för det mesta. Kommer verkligen allt att fixa sig? Som jag hela tiden försöker intala mig. Jomen det tror jag väl egentligen, nånstans, men när och hur och var.. Jag vet inte speciellt mkt nu för tiden känns det som, förutom att jag inte vill bli av med människorna som finns omkring mig, dom få som har valt att stanna kvar genom mitt kaos. Och att jag vill överleva, det vet jag och det kommer jag, men vägen dit kommer tära på mig och allt jag vill göra är att sparka skiten i arslet och säga: jag är klar med dig nu, försvinn!!! Men tyvärr så vill han inte försvinna, för jag är tydligen inte klar med skiten. Men det kommer bli bra, det måste det, jag har för mkt att leva för, så är det bara. Men man måste väl gå denna jävla väg, måste väl bearbeta allt på rätt sätt, reda ut allt, sortera det rätt. Acceptera skiten, men inte låta det styra en. Låtsas tills du lyckas liksom.. Så sant som det är sagt. Det kan inte bli så mkt sannare än så egentligen. Men ibland blir man bara trött och less på att hela tiden låtsas, man måste liksom få ta ett break från det. Begrava sig under täcket och bara lägga livet på is, men sen sparka sig själv i arslet och ta sig upp igen. Men det är lättare sagt än gjort. Men det kommer bli bra, jag vet det nånstans. Det finns ett ljus i slutet av skiten, måste bara hitta dit..

Allvarligt, nu är det faaaan slut med att inte vara rörlig, jag menar, hur jobbigt är det egentligen??
Eller jo, det är skit jobbigt, speciellt att försöka kämpa emot medicinerna och får dom att sluta med sina jävla biverkningar att man går upp.. Bajs om them liksom!!
Men jag kommer nog mest att få jävulska vältränade lår och vader...och jag får faktiskt fruktansvärt fina vader och det går fort, just där, men ingen annanstans dock.
Tror faktiskt även att jag ska börja med lchf igen, jag tror på den dieten.
Let´s go för mig!!

det enda jag kan säga är

att jag inte uppskattade alla fina namn man fick mellan varven igår..men det är ju inte människan i sig som pratar utan det andra..men det tog i hjärtat iaf.. Och jävligt ont i örat har jag också efter "Mike Tyson"-attacken..ajajaj, ouch!

myrorna invarderar..

Det bara kryper och kryper och kryper... Helt jävla sanslöst hur en människa kan må när dessa myror börjar spatsera på ens sista nerv. Det KRYPER på mig, hjääälp!!! Ingen ro, det är som om man svävar ovanför en själv, har liksom ingen feeling i saker och ting. Vill bara gå ut i hällregnet och bli ren liksom. Känns nästan som om man skulle vilja crack the skull open och gröpa ur skiten med sked. Jävla myror, gå härifrån!!!