När ni får såna här bilder av mig, då vet ni att Linda har en relativt dålig dag..

Dammsuger element..

Plockar lös div inventarie och torkar rent..


Dammsuger under diskbänken..

Japp, när jag inte har en bra dag då städar jag. Jag älskar att städa när jag är arg, ledsen, förbannad eller bara rent utav göralös och rastlös. För det är nog det enda i min vardag som jag kan kontrollera som jag själv behagar. Och jag bara ÄLSKAR att se hur saker och ting blir rent och fint. Och att det är jag som har gjort det rent och fint känns ju bra det också.

Jag är nog ganska så anal när det kommer till städning och att jag vill att det ska vara rent och fint hemma hos mig. Jag mår inte alls bra om det skulle komma hem folk till mig och jag inte är nöjd med hur det ser, då gnager det hela tiden i min mage att dom som är här tycker säkert att jag har ett äckligt hem och det är det sista jag vill att nån ska tycka och känna.

Annans stök och skit, när jag är borta hos nån, det tsör jag mig inte på alls. Jag förstår inte varför, men så är det. Men jag hatar när jag inte känner mig nöjd över hur jag visar upp mitt hem. Jag har alltid dammsugaren framme och jag har inte långt till en trasa och rengöringsmedel.

Dom där bilderna är ifrån i fredags. Fy 17 alltså vad jag gnodde..

Nån konstig 30års kris 3 fukking år för tidigt..isf..

Japp, jag tror att jag har nån sorts 30års kris. Iaf en kris av nåt slag. Men skulle det vara en 30års kris så är den BARA 3 år tidig. Haha..

Nämen nånting är det. Eller så kanske det bara är att jag inte trivs i mitt eget skinn just nu.
Alltså, jag har stora vad-är-mening-med-livet-frågor i mitt huvudet, samtidigt som jag försöker få till dett med jobbet och med barn och med D. Men inget verkar jag hitta så mkt svar på. Eller jo, kanske. Alltså, jag går ju och pratar hos en hälsovägledare relativt ofta och där har jag nog kommit fram till vart jag skulle vilja vara och hur jag skulle vilja vara i slutändan. Och jag har kju grym (om man får säga nåt så bra om sig själv så) självmedvetenhet och jag är nog rätt duktig på att se hur saker och ting hänger ihop. Men så fort jag kommer ut därifrån så har mitt självförtroende och självkänsla bara dragit sig undan igen och jag fattar inte varför.
För jag vill gilla mig själv och tycka, alltid, att jag är värd mer och att jag är en bra människa.
Men jag fattar inte vad det är.

Jag vill av hela mitt hjärta vara nöjd med mitt liv och mitt jobb, jag vill vara lycklig och jag vill dra mitt strå till stacken. Men nu är det så att jag inte gillar mitt jobb, jag tycker att det suger. Och man får ju inte tycka så nu för tiden, för alla säger att man ska vara nöjd att man har ett jobb och visst fan är jag glad över att jag har ett jobb. Men det börjar betyda mer för mig nu att jag trivs på mitt jobb och känner mig som en i gänget. Inte som en slit och släng vara som kommunen kan behandla hur som helst. Jag vill känna att jag utvecklas på mitt jobb, för det är ju förhoppningvis där jag ska vara kvar i ett par år.
Vill inte bli nån bitter jävla hagga på 50 år som upptäcker alldeles försent att det var ju inte det där som jag ville göra. Men vem fan vill ha en bitter jävla hagga på 50 år??

Och mitt liv, alltså jag har ju det jag egentligen hela mitt yngre liv har velat ha. Jobb, hus, barn, karl, bil. Men som sagt, jobbet är jag inte alls vän med fast jag försöker så sjukt mkt, men allt för ofta tappar fotfästet. Huset älskar jag, jag har kommit hem. Iaf i själva hushänseendet. JAg älskar mitt hus och jag har haft 2 hus innan detta och dom var små smultronställen på jorden också, men detta hus har gjort mig lycklig på husfronten. Barn, ja vad ska jag säga om mina barn?!Haha, dom är ju som alla andra barn, ibland skulle man bara vilja kasta ut dom genom fönstret med huvudet före, men den känslan utbyts fort när dom kommer och säger: Mamma jag älskar dig! Så japp, mina barn är mitt allt! Karl, inga kommentarer.. Bil, har två stycken till mitt förfogande och jag är grymt nöjd över dom båda.

Som jag sa, jag har allt jag har "drömt" om som yngre, men varför är jag då inte nöjd nu när jag har det? Alltså alla förhållanden tex har ju sina upp och nedgångar, så det är ju inge konstigt. Men jag har fått för mig att i bra fungerande förhållanden så lyssnar man på varandra och respekterar och accepterar varandra för den dom är. Men det kan jag tyvärr inte säga att mitt förhållande svallar över med. Och tyvärr så får jag inte så mkt gehör från min andra hälft om att han tycker likadant, så det är liiiite svårt att reparera nåt själv och speciellt när den andra man ska reparera nåt med inte tycker att det är sönder.
Utan mer tycker att det är jag som är trasig.

Jobbet trivs väl kanske inte heller alla med ibland och hade jag pratat med min kära mor om detta jag känner så skulle hennes svar bli: När du får barn Linda, då måste du lägga ditt egna liv på is och bara leva för dina barn. Och med det menas att du måste jobba i tid och otid och bara förtränga att du inte trivs och är rätt olycklig.
Alltså jag gick länge och hade en del av den känslan jag också, jag jobbade jämt, i tid och otid. En period i mitt liv så jobbade jag 16 dagar på raken och om nån skulle tycka synd om mig så skrattade jag bara lite fånigt och sa att jag orkar, ge mig gärna mer att jobba. Har alltid ställt upp när jobbet ringt. Men nu orkar jag inge mer, lite pga att man inte får nån större tacksamhet för det. Och sen för att jag inte vill bli som min mamma, som har barn som inte vet helhjärtat (inte kan ta till sig det iaf), att hon älskar dom, eftersom att hon aldrig var hemma utan bara på jobbet. Jag vill att mina barn ska veta från tidig ålder att dom kan komma till mig oavsett och att jag är beredd på att släppa allt för dom. Dom är mitt liv.
Och sen så, som jag sa tidigare, känner jag inte att jag utvecklas som människa i min linje av arbete. Jag vill hitta mitt ställe på arbetsmarknaden där jag vaknar på morgonen och känner nåt annat än: Gud så jobbigt, jag vill inte!!
Är det för mkt att begära att man vill ha i sitt liv? Jag tycker inte det. Men svenska människan är ju den som inte klagar och är nöjd med allting. Bläh säger jag bara..

Nämen jag kan komma på mig själv att vara avis på så många andra. Dom har sidor som jag skulle vilja ha. Dom verkar ha det lättare att vara lycklig och nöjda med sitt. Dom verkar ha hittat sitt ställe i universum. Jag vill också!!

Den första början av 2009,

verkar bli ett roligt och intressant filmår.
Terminator 4, The fast and the furious 4, Monsters vs Aliens (från Pixar), Ice age 3, Transformers 2, det ryktas om en nyLara Croft, Twilight 2, remakes på kultskräckisar som Freddy/Jason, Crank 2, Transporter 3..åsså kommer jag såklart inte ihåg mer. Skit också.
Jaja, det kommer ju att visa sig och jag ser fram emot det riktigt mkt.
Film är roligt att förlora sig i..

Som jag har sagt förut...

och så är det fortfarande. Jag vill vara där för er..för dig P. Det är ingen börda alls för mig och det hjälper mig att inte gå ner i mitt lilla kaos som jag själv har här hemma. Men jag lovar, skulle det nånsin bli för mkt för mig att bära så ryter jag ifrån. Men du är min vän och du behöver min axel just nu, så då är den din så länge det behövs.
Och jag vill ha kvar din vänskap hela livet ut också. Bara så att du vet liksom =).
Men jag hoppas även att jag får äran att ha T i mitt liv också lite längre, fast det är som det är så betyder han mkt för mig också.

Så så är det med det =)..

Kan det vara så som dom sa på Vågen?

Alltså alla förhållanden har ju problem då och då. Vissa kanske kan ta sig ur sina problem och vissa andra skulle ibland kanske kunna behöva lite hjälp utav ett par fräscha ögon. För att kunna få insikt om nya vinklar av livet. Och utifrån det kanske kunna hitta en lösning på problemen man kanske har i sitt förhållande. Men här hemma så ses det inte med blida ögon på det här med att ta hjälp utifrån om man har problem i sitt förhållande. Men vi tog en gång, i ett svagt ögonblick för min äkta hälft är jag säker på, hjälp av en familjeenhet. Det var ju i början pga eller för P´s skull och för att vi skulle komma tillrätta med honom i skolan. Men vi hann inte så långt innan det blev ett x antal möten som handlade om oss istället. För dom ville att vi skulle lösa våra problem innan vi tog hand om P´s. För man kan ju inte egentligen inte bara skylla på sina barn, deras uppförande kommer ju oftast från nånstans eller är en reaktion på vad som händer runtomkring dom. Som tex när deras föräldrar inte kompar som dom ska.
I alla fulla fall så blev det x antal möten om mig och D och hur vi har det och ser på varandra och hur vi skulle vilja ha det istället. Jag tog tex upp det hära med att jag länge har haft det svårt med att ta närhet ifrån D, för tyvärr så har jag känt, och fortfarande känner, att får han en kram så MÅSTE det sluta med 6 och det tycker inte jag. Plus att jag inte kan stänga av om kvällarna att vi kanske har varit ovänner större delen av dagen och då bara kunna hänge mig åt 6, såsom D kan. Alltså jag har svårt att koppla bort bråk eller dispyter och ställa upp bara för att min partner är kåt. Och speciellt om bråken eller dispyterna inte har blivit lösta under dagen. Då ligger det och gror i mig och nattens sömn fungerar som en liten dumpventil för mig då och då vill jag absolut inte ställa upp och göra det skönt för min partner när han typ 2 timmar tidigare hatade mig. Och visst, det förstod dom åsså säger dom nåt som jag inte alls håller med om och jag kommer aldrig att hålla med om det heller. Dom sa: "Vi förstår att man kan tappa gnistan och att man kanske tappar lite känslor för sin partner efter ett tag, vem gör inte det, men ibland kanske man är tvungen att bita ihop för att känslorna ska komma tillbaka". Alltså nu pratade vi om 6-biten och dom menar seriöst att ibland ska man helt elkelt ska ställa upp för att hoppas på att känslorna kommer tillbaka. Ska man verkligen behöva göra så? Har dom nåt vettigt i det dom säger eller? Alltså jag tycker att det är orättvist mot båda partner om man ska "ställa" upp bara för att den andra vill och hoppas på att man ska få tillbaka känslorna. Alltså det känns ju bara jobbigt för mig som inte vill ställa upp bara för att och jag inbillar mig ju att ens partner kanske inte heller tycker det är så jäkla kul att det är så uppenbart att den andra inte vill utan bara ställer upp. Alltså jag vet inte ja, jag kanske är dum?? Men jag vill inte bara känna att jag ställer upp till bara 1 fördel i förhållandet. Sån är inte jag. Och min egna fråga, VARFÖR är 6 sååå jäkla viktigt??

Linda blev bjuden på bio tidigare ikväll..

Och filmen vi såg var ju så jäkla vacker. Och speciellt en speciell replik: "You are like my heroin". Tänk om nån kunde säga så till mig, gud vad ärad och rörd jag skulle bli.
Gå och se den, gå och se Twilight.
Det stod att det skulle vara en skräck/romantisk/action. Det var ju mest romantik, typ lite halvbisarr romantik, över gränserna. SÅ JÄVLA VACKERT!!
Och det gjorde ju inte saken sämre att killen var mumma med ett stort jäkla M.
2-an ska jag aspolut se..min nya favvofilm.

Nu har jag slutat..

Med mina antidepressiva och börjat med R igen. Alltså jag var ju beredd på att gå upp ett PAR kg, precis som doktorn min sa. Men ett PAR kg är inte 6 fukking jävla kg-n. Så jag tog beslutet själv utan att ha pratat med doktorn min att sluta, för jag mår ju bättre av att röra på mig så min tanke är att få igång det här med att röra på mig, för då får jag ju mindre ont. Åsså går jag ju ner igen. It´s a win-win situation..

Jag vet inte vad jag ska säga..

Jag är alldeles matt. Jag blir alldeles matt å andras vägnar. För båda två. Ibland så kan jag önska att jag inte var så förstående hela tiden. Jag förstår ju bådas sida, men om man tänker på mina egna förutsättningar och mitt eget liv så skulle man ju hellre tro att jag bara kan förstå den kvinnliga sidan. Men det gör jag inte, jag förstår dom båda. Och ibland så är det just det jag tycker om i mig själv, att jag är så opartisk och förstår inte bara en sida utan även den andra. Det tycker jag visar på att jag besitter förmågan empati och det är ett drag hos andra som jag gärna ser att dom har och jag tycker det är ett drag man ska vara stolt över att man har.

Jag älskar er båda..och alla era kids..

Har en familj intill mig som är i kris. Och hon vet att hon kan komma till mig, dag som natt, vinter som vår, höst som sommar. Telefonen är alltid öppen och mitt hem är alltid öppet. Det är bara att komma och gå precis som det behagas. Hon vet att jag finns här. Men nu är det inte så att jag inte finns här för honom heller, skulle han behöva prata så finns jag också här. Det är nog det som är rätt bra med mig, jag har varit rätt opartisk genom allt det här. Jag gillar båda som fan och jag finns här för båda om det behövs. Men jag tror att det bara är hon som vet det..
Den här familjen är nog min själsfrändefamilj. Vi kompar så jäkla bra tillsammans. Och det betyder allt för mig att dom mår bra och har det bra..

Jag slutar..

Jag slutar, jag måste. Det här går inte.
Jag slutar med mina antidepressiva och börjar med Reductil igen, för från den 15/12 tills nu så har jag gått upp 4½ kg och det är ju skandal, kan inte ha det så. Känns som om att, kan doktorn inte ta fram en annan medicin som hjälper mot värken och som går ihop med Reductilen ,iaf en stund till. Då slutar jag med deppmedicinen och tar värken när den slår till och hoppas på att jag får gå ner lite mer i vikt så att jag orkar röra på mig mer. För ju mer jag rör på mig, ju mindre ont har jag. Det där går ju hand i hand ju. Måste nog ringa doktorn på måndag och kolla hans input om det hela. För som det är nu så har jag strax inga byxor jag kan ha och jag vägrar att gå tillbaka till större storlekar, jag vill inte vara fet och jag vill inte INTE få chansen att nånstans i mitt liv börja tycka om mig själv. Då har jag hellre ont som jag känner nu..

Ny hobby..

Att göra smycken. Men det har inte blivit sååå många än, nåra armband (som jag har gett bort till kära vänner), 1 mobilsmycke (som jag också gett bort), 1 halsband (också bortgett) och dom har blivit jätte uppskattade. Och det har frågats om jag inte har tagit kort på det jag gör och det har jag inte, men jag har börjat nu. Så nu kan ni få se det sista armbandet jag gjorde.

Ett armband gjort med minnestråd.

På det lilla silverhjärtat står det: made with love.

Mina fina affirmationer..

Men det är tyvärr grymt svårt att leva efter dom.. Har mkt att arbeta med innan dom där orden är mitt egna privata mantra, men jag längtar tills den dagen kommer ska ni veta.

Åsså vill jag ge min Malin ett jätte tack och en jätte kram för att hon fick ut mina tankar så fint på papper. Var tvungen att köpa en ram från Panduro för att rama in det fina konstverket.

Första dagen på det nya året..

Och idag fyller E år. Han blir hela 4 år gammal. Pojken skulle egentligen ha kommit den 15 december, men han höll sig kvar till rätt sida av året och det kommer han nog gilla när han blir större. Men i allafullafall så har denna dag varit relativt lugn och oki, vi har race:at en sväng inne på Ica, hyrt film inne i stan, käkat tacos, käkat jätte god tårta (om jag nu får skryta lite om tårtan jag gjorde), öppnat paket, spelat ett spel han fick i paket och haft myskväll.
Alltså rätt lugn dag, men det får man ha på sin födelsefag och på årets allra första dag=)

Pojken som blir 4..han pose:ar med fingrarna, ifall nån skulle missa det.

Tårtan..

Paketöppning..

Lite av det som fanns i paketen..