Vad 17 är problemet liksom??

Egentligen? Det vet inte ens jag om jag ska vara ärlig. Det känns som om det bara är ett enda jäkla virrvarr av känslor och intryck och förhoppningar och att såhär ska det va när man börjar röra sig mot 30 strecket.

Allt har bara ställt sig på ända och inget känns som om det är som det ska. Alla pusselbitar försöker så hårt att passa ihop men icke sa nicke. Ingen j*a bit passar. Men varför blir det såhär när man absolut inte vill det?

Det känns som om jag börjar närma mig det personliga fördärvet. Känslokonkurs..

.....

Nu har man skrivit ett öppenhjärtigt svar till chefen och jag kan bara hoppas på att hon tar det på rätt sätt. Eller man kanske inte kan ta det på så många sätt egentligen, men vi får se. Jag tror ju inte själv iaf att jag har så mkt framtid kvar där borta iaf, men som det är nu så tror jag inte att jag har nån bra framtid nånstans. Jag måste få bukt med mig först och mitt liv och det verkar ju inte vara det lättaste. Äsh, jag vet inte helt enkelt, allt är bara så mörkt just nu åsså en massa yrsel på det. Det låter väl bra va? Det är som om det är smår yrselbomber i mitt huvud som smäller av hela tiden. Det känns verkligen som om det är små bomber, jag hör och känner dom i min arma skalle. Och ibland kommer dom jätte härliga myrkrypen i HELA kroppen och när dom är i fötterna så känns det som om jag ska vekna ibland och bara ramla ihop. Som om jag inte har nån ork kvar. Bara sådär, men det försvinner lika fort som det kommit. Men jag kan inte sätta fingret på varför jag känner såhär och det är rätt så frustrerande, för vem vill egentligen sådär jätte gärna gå omkring med konstant ångest, ledsamhet och dåligt samvete hela tiden?! Ingen skulle jag tro. Iaf inte jag, för det är så utmattande.

Varför kaijkar ens psyke ur ibland?

Det hade varit ett intressant svar att få reda på. För det har jag inte förstått än och jag är nog inte säker på om jag nånsin kommer att förstå det. Men det är väl meningen att vi människor inte ska förstå allting här i världen, men detta skulle vara väldigt användbart att förstå, för då kunde man ju kanske göra nåt åt skiten. Nu måste man ju försöka göra det på omvägar och det ska väl funka det också, men det tar ju lite längre tid.
Vad jag dock har förstått är att jag inte vet vart jag vill komma egentligen just för tillfället, känns bara som om jag är nere i skiten bara för att nån ska vara det. Det är så jäkla frustrerande och det är ännu mer frustrerande att man ska få hjälp, men att dom aldrig hör av sig. Den svenska sjukvården är ju inte alltid den bästa. Åsså är det ju dessa semestrar som ställer till det också, men det kan ju jag inte göra så mkt åt, för folk måste ju få vara lediga=). Det missunnar jag dom inte. Utan jag vill bara försöka komma till ett ställe igen där jag fungerar igen.

Jag vet ju egentligen vad min mening med livet är, men iaf..

Så känns det som om jag har tappat bort den vetskapen nånstans. Eller egentligen inte, i mitt bakhuvud så har jag det klart som korvspad. Allting är så klart och riktigt, men jag vet bara inte hur jag ska ta mig dit just nu. Känns som om nånting står i vägen, men jag vet inte riktigt vad, men egentligen så vet jag ju det också. Det är ju JAG som står i vägen för mig själv.
Men hur jag tar mig förbi mig själv hel och ren det är DET som jag inte förstår just nu.

Jag avskyr dessa svackor, dessa depresiva perioder då jag bara skulle kunna krypa in under en sten och glömma och låtas glömmas. Men egentligen innerst inne så är min största önskan att nån ska se mig och älska mig för den jag är. Men man kan ju tydligen inte få allt här i livet.
Men kanske lite mer än det hära sorgliga och destruktiva.

Tack finaste vännen! Dina ord värmer mitt kalla hjärta..