Egentligen? Det vet inte ens jag om jag ska vara ärlig. Det känns som om det bara är ett enda jäkla virrvarr av känslor och intryck och förhoppningar och att såhär ska det va när man börjar röra sig mot 30 strecket.
Allt har bara ställt sig på ända och inget känns som om det är som det ska. Alla pusselbitar försöker så hårt att passa ihop men icke sa nicke. Ingen j*a bit passar. Men varför blir det såhär när man absolut inte vill det?
Det känns som om jag börjar närma mig det personliga fördärvet. Känslokonkurs..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar