Drar mig lite...

För mitt möte på Affektiva imorrn. Jag är sååå dålig på att få fram något negativt till folk.
Hm, det reder sig nog när jag sitter där, men jag känner att jag måste påpeka för honom att hans ord har påverkat mig något negativt eftersom att jag själv inte ser mig som det han säger.
Jag får lägga upp det som min fina massör säger, det låter mest rättvist, både för mig och honom.
Jaja, det löser sig.

Idag var jag hemma i Jämtland och guuuuud vad jag saknar det länet. Eller ja, mer människorna och mentaliteten då. Man blir bara lugn i själen. Man hör hemma. Jag hör hemma där såsom jag hör hemma här i mitt drömhus. Om detta hus bara kunde ha legat där då=).

I helgen är det första advent också och då är det ju meningen att det ska pysslas och donas och göras juligt. Klart jag ska göra det juligt, men det är mest för pojkarnas skull, men jag saknar tiden då man själv också älskade julen. Just nu känns det mest som ett nödvändigt ont. Och speciellt när man är där man är i sig själv också, men jag försöker, I really do. Men det är ibland lättare sagt än gjort. Men som sagt, det ordnar sig i slutändan till det bästa. Det vet jag, men jag är väl som så många andra, man vill att det ska gå på ett litet kick. Men Rom byggdes ju inte på en dag och det är svååårt att lära gamla hundar att sitta.

Menmen..det ordnar sig!

Förvirrad..

Ena säger bu och den andra säger bä. Den ena är en ssk som jobbat i 10 år, en annan är en överläkare som har jobbat med detta i 19 år.
SSK-n säger att jag är psykiskt sjuk, men överläkaren säger att jag absolut INTE är det.
Jag känner mig inte som det, utan jag är bara lite trasig just nu. Så jag tror att jag går på överläkarens linje. Men hur ska det nu gå att gå till den hära ssk-n en gång i veckan och han har dom tankarna om mig. Det är som överläkaren sa idag, han verkligen HAMMRADE in, stod där med sin hammare och bara bankade in i min skalle att jag MÅSTE börja ändra på mitt sätt. Måste börja säga nej och vara ärlig med människor om varför jag kanske säger nej. För om människor får veta varför så kanske dom har mer förståelse. Eller jag vet att det är så, förutom hos en viss person i min omgivning. Men det är henne jag måste börja lägga åt sidan och bearbeta för att inte sitta i den där stolen borta på Affektiva om 10 år också.. Det är inte ett alternativ känns det som..

Läkartid på torsdag..fick den idag.

Så det är ju jätte bra. Och jag behöver den verkligen. Håller på att gå sönder. Mkt har att göra med den nya medicinen som jag börjat med, kanske allt, men nyper man inte den skiten i baken så kan det ju komma att bli värre och då sitter man där nere i det mörkaste träsket igen. Visserligen så känns det som om jag gör det nu också, och det kan ingen ta ifrån mig, inte ens min egna läkare som har gjort mig stressad över att behöva bli frisk. Jag har tappat förtroendet för honom. En ung underläkare som har kanske liiiite för höga förväntningar på sina patienter efter alldeles för kort tid. Visst, jag längtar såååå fruktansvärt till den dagen då jag har blivit frisk och känner att jag kan ta till mig livet igen och leva det som det börs. Men jag tänker fanimig INTE stressa fram nåt bara för att nån läkare vill ha bra statistik eller så. Hoppas bara att jag får med mig den förbenade Fk på tåget också, för om jag inte får det så kommer jag gå sönder så fort nån petar på mig och sen är det kört. Jag klarar inte av den här jävla pressen som jag har på mig hemifrån heller. Ekonomin och allt det där jävla husskiten och allt man måste ta mig an i en vardag.

Helt plötsligt så slängs man tillbaka på 2 röda..

Och man kan inte värja sig mot tankarna som bara kryper på en och in i alla jävla skrymslen och vrår i mitt skadade psyke. Alltså jag vet att man kan börja må mkt, mkt, mkt sämre när man börja käka en antideppmedicin. Men på min förra så kände jag absolut inte av dom för 5 öre, förutom att den tog bort min kroniska smärta i kroppen. Men den satt jag ut i fredags för att börja med en ny antidepp på lördagen, för att förhoppningsvis få må lite bättre. Och när söndagkväll kom så var jag redo att åka in till 7:an igen, för jag satt här i soffan och bölade ögonen ur mig, hade hjärtklappning, panikångest och bara ville slita mitt hår och lägga mig under en sten och glömmas bort. Och jag sov som en kratta den natten. Och allt det här sitter fortfarande i, jag börjar böla för ingenting och när som helst. Konstant jävla fet ångest som bara äter upp mig om jag inte försöker aktivera min hjärna så att den kanske tänker på annat. Har fått tillbaka min kroniska smärta också och det är ju jävligt skönt... Min svarta prick framför vänster öga har kommit tillbaka. Och det bara kryper i kroppen, hjärnan. Men förhoppningsvis så går ju detta över om nåra veckor åsså får jag börja må lite bättre. Jag längtar till den dagen, för jag orkar inte och vill inte vara denna värdelösa människa längre. Jag orkar inte med det..